Trosbekännelsen

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader,

skapare av himmel och jord, av allt, både synligt och osynligt;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son,
född av Fadern före alla tider, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allt blev till;
som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlarna
och blev kött av den Helige Ande och jungfru Maria och blev människa;
och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus, led och blev begravd,
som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna,
steg upp till himlarna, sitter på Faderns högra sida
och skall komma tillbaka i härlighet
för att döma levande och döda,
och vars rike aldrig skall ta slut;

och på den Helige Ande, som är Herre och ger liv, som utgår av Fadern,
som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad
och som talade genom profeterna;
och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse
och väntar på de dödas uppståndelse
och den kommande världens liv. 

Trosbekännelsen — en förklaring

 Trosbekännelsen inleds med Fadern, som följs av tron på Sonen och den Helige Ande, och avslutas med tron på Kyrkan och de heligas gemenskap. Den är således en bekännelse av Treenigheten, och av Treenighetens verk som är Kyrkan. Varför är Kyrkan en del av trosbekännelsen? För att Gud har valt att använda människor i sin tjänst för att sprida nåden över världen. Gud verkar givetvis överallt, oberoende av människor, men Han har valt att verka på ett särskilt sätt genom sina Apostlar (vilka Han bl a gav uppdraget att sprida tron, läs ovan) och förvalta de konkreta nådemedel som kallas mysterier eller sakrament. Enligt Kristi egna ord får vi det andliga livet genom en måltid som vi kallar nattvard och som Han själv firade strax före sitt lidande och sin korsfästelse. Denna måltid är inget annat än Hans kropp och blod. I det Gamla Testamentet firade judarna påsk med påskalammet som offermåltid. Lammet offrades för Israels synder. Som ortodoxa tror vi att det Gamla Förbundets offermåltid var en förberedelse för Jesu offer på korset. Han är offerlammet som borttager våra synder och som vi äter under brödets och vinets gestalter. Detta offer som har skett en gång för alla närvarandegörs under det vi kallar gudomlig liturgi där brödet och vinet fysiskt förvandlas till Kristi kropp och blod. Då vi dricker Hans blod och äter Hans kropp blir vi ett med Honom och genom Honom ett med Fadern i den Helige Ande. Vi är kyrkan som mottagit dopet och Kristi kropp och blod. Därav kommer ordet medlem. Vi är Kristi lemmar och detta är Kyrkan.

Den tro som är sammanfattad i trosbekännelsen utvecklas inte enligt Ortodox tradition. Den, liksom den kristna kyrkan, förblir alltid desamma och de första Apostlarna var fullt upplysta i teologisk mening redan på Pingstdagen. Det är istället människan som är utsatt för tiden som utvecklas, inte Kyrkan. Och vad innebär denna utveckling enligt Ortodoxin? Den innebär att hon utvecklas i tron, bönen och i relationen mellan sig själv och evigheten. Men evigheten hos Gud är alltså vad den alltid har varit, den är fullkomlig och behöver ej ”förbättras”. Kyrkan fanns från begynnelsen hos Gud men realiserades vid en bestämd fas i historien då människan kunde ta emot den kristna uppenbarelsen. Den ”antika” världen var tvungen att utvecklas för att människorna skulle kunna ta emot Guds Son och idag, då de flesta människor har avfallit från kyrkan och gått tillbaka till något som liknar antik hedendom, behöver den ”moderna” världen utvecklas mot kyrkan igen. Vad är då konciliernas funktion? Deras funktion är endast att fastslå vad som är den ursprungliga tron, inte att lägga till, inte att dra ifrån, endast att föra vidare, tradera och ena de kristna.

(926)