Det var länge sedan, i slutet av regeringstiden av den «tystaste» tsaren Alexei Mikhailovich. Köpmännen av Novgorodregionen och dem andra trakterna nära havet i det ryska landet handlade med den svenska staten; de transporterade varor på vattenvägar och förde på samma sätt utländska varor till Ryssland. Vattenvägar gick genom floderna som strömmar in i sjön Ladoga, som sedan kallades Nev-sjön eller Nev-havet. Från Ladogasjön fördes varorna på Neva floden och Östersjön hela vägen till Stockholm, den svenska huvudstaden, som ryssarna döpte till Stoholmy på sitt sätt. I Stoholmy hade köpmän från Novgorod en bra bekantskap, en Svensk köpman, han var en mellanhand i köp och försäljning mellan ryssar och utlänningar. Svensken hette Fokas. Köpmännen från Novgorod träffade ofta Fokas angående sina kommerser. En dag, i hans rum, bland bråte, som man kunde sälja eller icke sälja, såg de ett underbart föremål. Det var en ikon.

Då blev Köpmännen förvånade, de började undersöka ikonen. Det visade sig att det skildrar Guds Moder med Kristusbarnet, i samma likhet som på den vittberömda uppkommna Tikhvin ikonen. Däremot var ikonens storlek dock mindre än storleken på den ursprungliga undergörande helgonbilden. Målningen var «ytterst konstfärdig». Köpmännen började ställa många frågor till Fokas: ”Var fick du denna heliga bilden ifrån?” Fokas svarade: ”Jag hade en vän, han levde, levde och dog, och lämnade allt det goda till mig som ett arv. Den här ikonen är en av hans tillhörigheter.” Köpmännen förundrade över hur den heliga ikonen kunde komma till svensken och bestämde sig för att han kunde sannolikt få tag i den när svenskar krigade mot Ryssland och det var mycket oroliga och turbulenta tider. Köpmännen bad till framför ikonen, och när de återvände hem spred de ryktet: — hos svensken Fokas i Stoholmy fann man Tikhvin ikonen för Jungfru Maria som är ytterst konstfärdig. Och alla ryska köpmän började åka till Fokas för att dyrka ikonen i var och en av sina besök. Och pilgrimerna sörjde att ett heligt relik var i händerna på en främmande trosbekännare, att det inte fanns någon riktig ära och dyrkan för henne. Svenskarna såg på ikonen som en enkel bild och uppskattade bara målningen i den. De gudfruktiga, fromma människorna i handelsstäderna i norra Ryssland hörde om den där sorgen. Snart blev denna sorg pånyttfödd som en ivrig önskan att överföra den heliga ikonen till Ryssland, till varje pris, skonar varken arbete eller pengar. Då samlades Köpmännens rådet och bestämde att de skulle skicka sändebud till Fokas. Sändebud försett sig med pengarna och begav sig av i väg på en båt. De skulle byta till den heliga ikonen och, som rådet beslutade, befordra den till Tikhvin, en stad som står på vattenhandels vägen. Sändebud kom fram till Stockholm på ett säkert sätt. De kom till Fokas, som om de ville prata om affärer, de talade inte om ikonen, men de försökte spana efter helgedomen. Främmande trosbekännares försummelse till Helgedomen slog dem fruktansvärt. Sändebud bad till Gud och tänkte: — Hur länge ska Du, Himmelens drottning, vistas i den främmande jorden? Hur länge, ska Du, Heliga Guds Moder stå ut med främmande trosbekännares icke-konst? Varför finns Du här? Varför besöker Du inte oss, dina syndare? Allt är möjligt för Dig; Du kan leda in främmande trosbekännares hjärta på den rätta vägen med den lyckliga ingivelse. Om du vill, ge oss Din nåd, din barmhärtighet, kasta oss inte bort från Din Heliga Anlete. Vi har inte kommit hit för att vara utan Din Heliga Ikonen. Och slutligen började sändebud prata om ikonen. Fokas vägrade resolut att ge upp ikonen. Sändebud gav dock inte upp tanken på att få ikonen. De kunde inte tänka på något annat än att få ikonen. Varje dag gick de till Fokas, de bönade och bad, de erbjöd mer och mer pengar. Affären drog ut på tiden och Fokas höll på sitt ihärdigt. Och de som skickade sändebud såg fram emot att man skulle lyckas med uppdraget. Otålighet och rastlöshet tog äntligen sådan besittning av några av köpmännens hjärtan, att de senare övergav sin handel och omedelbart åkte till Stockholm. Efter långa förhandlingar enades de, den orubbliga Fokas ville inte avbryta de lönsamma handelsförbindelserna med ryssarna och slutligen kom överens att ge bort ikonen för hundra guldmynt. Och sändebud jublade! Med stor triumf flyttade de ikonen från Fokas hem till den ortodoxa kyrkan i Stockholm. I det gamla manuskriptet med den berättelsen anges det uttryckligen att på den tiden, det vill säga 1670, hade ryssarna sin kyrka i Stockholm. Ikonen befann sig i kyrkan till och med 1671 när sändebud begav sig av till sitt hemland. De förberedd sig för resan och med stor ära överförde sändebud Den heliga ikonen till sin båt. De bad länge och sa i sina böner: De bad till Gud länge och sa i sina böner: — Du, Himmelens drottning, lämna inte oss, dina ovärdiga tjänare. Vi förlita oss på Dig: vi ber Dig att visa din barmhärtighet mot oss och hjälpa oss på vägen, vi ber Dig att vägleda oss inte mot det tyska landet, men till den ryska floden Tikhvin, till det utlovade landet. Båten åkte iväg. De bestämde sig hur de skulle segla: först skulle de segla över havet till Neva, sedan uppför Neva floden till Nev-sjön, från Nev-sjön till Syas-floden och från Syasa till Tikhvinka.
Havet passerade de tryggt och välbehållna, likasom Neva, men när de seglade fram till Nev-sjön började sändebud och sjömännen bråka med varandra av någon anledning. Osämja förvandlades ofta till våldsamma gräl. Stridslusta och förbittring gjorde att sjömännen glömde om den heliga ikonen på båten… Och sjömännen som förföll sig i kärleken till den Heliga Guds Mor straffades. Båten kom in i Nev-sjön, och kort efter bröt en fruktansvärd storm ut. Sjömännen nådde knappt stranden, som kallades Örnen.Här förtöjde de båten och övernattade. På morgonen blåste förlig vind upp. Utmattade av stormen sjömännen piggnade till och åkte iväg utan att slösa bort tiden. Efter flera timmar ändrade vinden plötsligt riktning igen, vinden tilltog i styrka, stormen blev hårdare än igår och båten drevs åt fel riktning. De var tvungna att tillbringa natten vid stranden utanför Ptinov där det var bekväm att lägga till. De bestämde sig att segla härifrån direkt till mynning av Syasa floden. En annan våldsam storm fångade båten och drev den bort från planerade kursen norrut. Förgäves kämpade sjömännen mot vinden: alla var utmattade och trötta. Slutligen med stora svårigheter kunde de lägga till vid kusten utanför Shuryai. Här sammankallade sjömännen rådet. Vissa sa: ”Stormarna kommer aldrig avta. Istället för att förlisa och mista livet i havet är det bättre att gå på grund och rädda oss själva. ” Och andra sa: ”Det är bättre att segla vidare dit stormen driver oss. Må Gud benåda oss och Heliga Guds Mor förbarma över oss, då kan vi komma fram till en lämplig plats. Rådet var över när stormen bröt ut igen, och båten drevs vidare. Stora vågor slog den bräckliga båten och det knakade i fogarna. Nära Voltj kusten blev stormen kraftigare, vågorna blev högre och högre, vinden drev båten direkt mot klipporna till oundviklig död. Sjömännen ansträngde sig till det yttersta i kampen mot ursinniga naturkrafter och lyckades att segla förbi den farliga kusten. De var så utmattade av trötthet och hårt arbete, så de ramlade ihop och nästan miste sansen. De greps av fullständig likgiltighet för fara. En enorm våg störtade ned över rodret; rorgängare slängdes i båtsidan, han skulle kastades överbord om någon av hans kamrater inte grep honom i hans kläder. Under tiden fördes båten till mitten av sjön, långt från landet. Stormen dånade. Vinden andades grym kyla. Höga vågor översvämmade båten och rullade bullrigt över den. Det var sen höst och på morgnarna blev det tydligare att isskorpor tänkte över som förebud om förestående vinter. Och stormen tog med sig isbitar från landet och dränkte båten med vatten och isbitar. Snart förvandlades kylan till en riktig frost. Isen började frysa fast i fartygets skrov, stormen började mojna; riggen täcktes med isig hal beläggning, som förhindrade deras arbete helt. Det blev mörkt. Ju djupare mörker, desto förskräckligare stormen bröt up igen. Frosten verkade ha släppt, men det började snöa … Sjömännen började skrika av skräck, de hoppades att påkalla kustbefolkningens uppmärksamhet, om bara kusten var nära. Som svar brusade de svarta vågor och ylande den arga vinden… Sjömännen förlorade allt hopp om räddning och började förbereda sig för döden. De grät hejdlöst och föll på knäna inför Heliga Guds Moder Ikonen. ”Den Heligaste Guds Moder, Du hjälper alla kristna — bad de — rädda oss, dina syndiga slavar, och låt oss inte förgås i djupet för Din hedervärda ikonens skull, Du hjälpte oss att ta Din heliga ikonen från främmande trosbekännares land. Du var med oss hela tiden på sjövägen. Fräls oss, syndare, för att vi når den utlovade platsen!” Innerligt bad de döende sjömännen…. Mörkret började tunna ut… Plötsligt kom det ett glädjande rop från rorsmannen: — Ett Kloster!.. De räddade gladde sig. I skymningen långt, långt borta urskilde de själva klostrets vita väggar … Kusten var nära. — Det är St. Nicholas klostret vid Storozhno! — förklarade rorsmannen. Sjömännen började be ännu ivrigare och tillkallade St. Nicholas Undergörarens hjälp, de lovade gåvor till hans heliga hus. Stormen avtog. Båten passerade klostret och lade till vid storozhensky kusten. Från botten av hjärtat tackade sjömännen Gud för deras frälsning… Kunniga människor sa omedelbart, — de beräknade utrymmet av erfarenhet, — att båten gick med otrolig hastighet — nästan femtio verst per timme. På Storozhno tillbringade sjömännen natten. På morgonen ville de skicka någon till klostret för att fråga om riktningen till Svir-flodens mynning och hur man går in i denna mynning. Vägen genom Svir floden var okänd för dem. Men vinden verkade så bekväm och passande och då bestämde de sig för att segla iväg med bara Guds vilja utan att fråga någon om vägen. Snart dök Svir floden upp. Försiktigt, lugnt och med ständigt bottenavstånd mätning, kom sjömännen in i denna mynning. Välbehållna passerade de Svir floden. Vidare fortsatte båten in i floden Oyat och lade till vid den plats där den mirakulösa ikonen av Tikhvin dök upp 1384. Sjömännen blev övertygade om att den heliga reliken från Stockholm kom till Ryssland på samma sätt som Tikhvin heliga reliken. Från floden Oyat transporterades ikonen till lands till Tikhvin. Nära staden — Tikhvin kallades som en posad och som en stad — skickades härolder till klostret om den heliga ikonens ankomst. Överlycklig klosterföreståndare beordrade kyrkor och kloster att ringa i alla klockorna ”med all sin kraft”. Kors, fanor och ikoner togs fram från alla kyrkor och en enorm kyrklig procession med många människor mötte Stockholms helgedom utanför staden. Klosterföreståndare av Tikhvin-klostret, tillsammans med folket, knäböjde inför ikonen och utropade: ”Du kom, Den Heliga Damen, på Sitt ärliga sätt kom Du inte till ett främmande land, utan till Ditt heliga arv — till det stora och ärofulla Ryssland, till det mest ärade klostret, där den mångsidiga, forntida Anden Din, som änglarna hade tagit hit, hör hemma. Och folket utbrast med glädje: — Halleluja, Din Är Äran, Herre! Vi, syndare, har sett den heliga ikonen. Under många år och i många städer önskade vi att se den heliga ikonen. Och nu ser vi. Sjungande bar de ikonen in i staden och placerade den i Spasovskaya kyrka. Det var den 13de november 1671. Den dag blev dagen för Tikhvin firande. Gudfruktiga människor som seglade och tog hem den heliga ikonen från Stockholm framlade denna händelse i en speciell berättelse. Gamla bokälskare skrev om och om igen denna berättelse i sina böcker, och så kom den till oss, och vittnar om våra förfäders stora, självuppoffrande kärlek till deras riktige kära helgedomar, och uppmanar våra samtida till att efterlikna antikens goda gärningar.

(320)