Dagen var fredagen före palmsöndagen, den 40e dagen i stora 40-dagars-fastan, och vi förrättade de förutinvigda gåvornas liturgi.

Sommarvärmen kom plötsligt denna dag och vittnade om att påskens mysterium är en tid av förvandling. Träd och örter sover än så som också människornas själar gör. Men när vi nu går in i den stora och heliga veckan – och ser hur Kristus, Livet självt, blir förföljd av sina egna, för att dödas men också uppstå igen och döda döden – då kan inte naturen vara stilla, utan solen väcker all växtlighet till liv igen. Så kände vi också i kyrkan. De meditativa melodierna från gamla Valamo-klostret och de hjärtskärande bönerna om livets seger genom dödens förnedring, fick våra hjärtan att längta efter den Ljusa dagen. Gud kallar på oss och viskar i våra öron: Talita kum (stå upp mitt barn) som Han sa till synagogföreståndarens dotter. Ja, Gud viskar inte bara i våra öron, Han ropar in i våra själars gravar som han ropade till Lasarus: ”Kom ut!”

Och låt oss nu komma ut ur våra mörka skal. Låt oss gå Påskens under till mötes och hälsa den Uppståndne med upplysta hjärtan. Vi ses för påskliturgin lördag 4 maj. Till dess: Låt oss minnas de oerhörda orden som prästen uttalade under de förutinvigda gåvornas liturgi när vi föll ned på våra ansikten: ”Kristi Ljus upplyser alla!”